Tidigt under våren 2020 började COVID-19-pandemin ta fart och sprida sig okontrollerat runt om i världen. Många regeringar reagerade genom att stänga ner skolor och växla till distansundervisnings- eller hybridmodeller. På grund av det var lärare tvungna att hitta nya sätt att säkerställa fortsatt god kvalitet i undervisningen för eleverna att nå sina kunskapsmål.
Detta var en mödosam uppgift. Individanpassning var svår nog att uppnå i ett klassrum fullt av elever med olika förmågor och intressen. Hur skulle lärare då lyckas identifiera och tillgodose elevernas behov och hjälpa dem att uppnå sina akademiska mål utan den vardagliga kontakten? Hur skulle de ens kunna nå alla sina elever när skillnaden i tillgång till teknik är så stor, även bland elever i utvecklade länder?
Ett år senare vet vi från forskning runt om i världen att processen har varit en berg- och dalbana. Generellt sett och tack vare lärarnas ansträngningar gick övergången till distansundervisningen över förväntan. Lärarna använde både befintlig och framväxande teknik, digitala verktyg som de redan kände till och sådana som de aldrig hade använt förut, för att skapa ett arbetssätt som var helt nytt för dem. Det fanns naturligtvis en inlärningskurva för alla inblandade. Men önskan att övervinna detta hinder var starkare. Kollegialt lärande nådde nya höjder: till exempel använde lärarna alla tillgängliga forum - inklusive sociala medier - för att utbyta kunskap och tips och hjälpa varandra att ta sig igenom denna okända situation.
Elevernas initiala reaktioner var också positiva. Närvaron ökade eftersom en del av de elever som tidigare ofta skolkade eller vägrade gå i skolan gärna deltog i lektioner på distans. Andra sa att de tyckte att det var lättare att studera hemifrån eftersom de kunde koncentrera sig utan de distraktioner som ett klassrum fullt av barn innebär.
Ändå fanns det också många rapporter om stress, både bland elever och bland lärare. Eleverna saknade ofta den utrustning som behövdes för att studera på distans. Lärarna hade många verktyg att välja mellan, men inte alltid de mest lämpliga för arbetet. Vissa barn hade inget fysiskt utrymme hemma där de kunde sitta och fokusera ostört. Många saknade sina vänner, sina rutiner och strukturen som skolan erbjuder. Elever som var beroende av vuxnas stöd för att lyckas i sina studier, till exempel de med särskilda behov, kämpade hårt för att göra det på egen hand. Alternativt tvingades föräldrarna ta sig an lärarrollen, vilket var problematiskt eftersom de allra flesta, oavsett hur ivriga de var att stödja sina barn, saknade pedagogiska färdigheter och kunskap för att göra det.
Bild: Unsplash
Så hur ser framtiden ut? Kommer distansundervisningen någonsin att bli normen eller kommer vi att se tillbaka på denna period i historien som undantag från regeln?
Nedskärningar i skolan är tyvärr verklighet i många länder runt om i världen. På grund av de första positiva resultaten av att växla till distansundervisning började vissa skolor (framförallt privata) undersöka möjligheten att fortsätta med antingen en heltidsmodell för distansundervisning eller en hybridmodell. Detta skulle minska byggnadsrelaterade kostnader som el och underhåll.
En annan anledning till att möjligheten till en mer permanent övergång till distansundervisning har undersökts är att det ger lärarna möjlighet att arbeta med elever som inte kan vara fysiskt närvarande. Det tar bort en barriär som för vissa är oöverstiglig. Vissa elever bor så långt ifrån skolan att en stor del av dagen ägnas åt att pendla till och från skolan så att de är för trötta i slutet av dagen för att göra läxor eller andra aktiviteter. Andra kan inte gå i skolan på grund av sjukdom. Genom att ge dessa elever möjlighet att studera på distans behöver de inte missa några viktiga delar av undervisningen.
Det är verkligen lätt att förstå vad som lockar med distansundervisningen. Ändå finns det skäl att misstänka att en sådan radikal förändring i utbildningssystemet inte är så problemfritt som det låter. Skolor är inte bara kunskapsförmedlare och lärarna behöver spela flera roller under en dag. Elever är inte passiva mottagare av fakta, de är aktiva i sitt lärande och samarbetar för att få kunskap. Lärare måste vara vid deras sida för att utmana deras tänkande och stödja dem i deras utveckling. De är också där under en avgörande, transformerande tid i elevernas liv där de lär sig de sociala färdigheter som de behöver för att senare fungera bra i samhället som vuxna. De svåra tonåren spelar en viktig roll för vem dessa vuxna blir, och lärare är där för att hjälpa dem att välja en säker, produktiv väg och överträffa alla psykiska hinder som kan uppstå.
Att vara fysiskt närvarande i klassrummet är en förutsättning för detta. Ansikts- och kroppsspråket ger oss instruktioner för mänsklig interaktion; de går förlorade till stor del under videokonferenser, vilket gör det svårare för både elever och lärare att förstå varandra. Vi lär oss att vara människor genom våra interaktioner med andra, vi agerar och reagerar, vi speglar och imiterar, vi anpassar vårt beteende efter andras beteende. I dessa interaktioner och i det trygga utrymme som skolan ska erbjuda experimenterar vi, vi misslyckas, vi anpassar oss. Utan feedback från personliga interaktioner, i distansundervisningen, liknar dessa experiment de som genomförs i ett laboratorium: de kan fungera som de ska i laboratoriets sterila, kontrollerade miljö, men ofta kan de inte replikeras i verkliga livet.
Det är med andra ord lätt att gömma sig bakom en skärm. Lärarna kan ha svårt att ta reda på om det går bra för en elev eller om eleven har det kämpigt. Om de inte tar reda på det kan de inte hjälpa eleven. Eleven riskerar då att inte uppfylla sina akademiska mål.
Trots de besparingarna i byggnadsunderhåll, el och uppvärmning som en övergång till distansundervisning skulle innebära måste skolorna investera mycket pengar i hårdvara och mjukvara för att säkerställa att alla elever har likvärdig tillgång till den teknik de behöver för att studera på distans.
Om utbildningssystemet ska fortsätta spela den mångfacetterade roll i elevernas liv som det spelar idag är en distansundervisningsmodell otillräcklig och kan därför aldrig bli en universell lösning. Det betyder inte att vi ska överge idén helt. Som tidigare nämnts fanns det flera positiva resultat av övergången till distansutbildning som vi genomgick det senaste året. Vi måste undersöka noggrant vad dessa resultat var och hur vi kan utnyttja de möjligheter som distansundervisning erbjuder.
Så distansundervisning är kanske inte lämplig för alla, men för en del. För dem som kan koncentrera sig bättre i sitt eget hem. För dem som inte kan delta i lektionen personligen. För dem som lätt kan arbeta självständigt och utan tillsyn i sina studier.
Denna hybridmodell möjliggör stor flexibilitet men vi får inte glömma att den ställer stora krav på lärarna, till exempel genom att lärarna måste skapa olika lektionsplaner för varje elevgrupp. Därför måste vi ta bort de tekniska barriärer som kan hindra dem från att göra sitt jobb. Tekniken måste stå till lärarnas tjänst; den ska inte vara ett problem de måste lösa. Självklart måste både elever och lärare ha tillgång till hårdvara av hög kvalitet och en bra internetanslutning, men även mjukvaran bör förenkla lärarnas arbete. Den måste stödja lärarna i deras ansträngningar att engagera eleverna och individanpassa lektionerna.
NUITEQ Snowflake är den pedagogiska mjukvaran som kan användas oavsett om eleverna är i klassrummet eller studerar på distans. Individanpassning är enkel att uppnå och görs på ett tidseffektivt sätt, vilket gör det enkelt att skicka uppgifter till olika grupper eller till enskilda elever efter deras behov.
Ingen mjukvara eller hårdvara kan någonsin ersätta den mänskliga interaktionen. Men vid de tillfällen som kräver en snabb insats av distansundervisning eller möjligheten att vara flexibel kan vi se till att lärarna inte behöver slösa bort tid eller energi som de inte har på att lösa programrelaterade problem eller på komplicerade processer för individanpassning.