Distansundervisning: förväntningar och verkligheten

Fjolåret började precis som alla andra år. Vi såg fram emot det med stora förväntningar, förhoppningar, planer, drömmar, projekt. Vi visste inte då att dessa planer skulle förändras radikalt.

Moder Naturs ilska visade sig i flera länder i form av skogsbränder, cykloner, jordbävningar, löjligt många tropiska stormar, orkaner, översvämningar och torka genom hela året.

Men det var ingenting jämfört med COVID-19.

Jag minns fortfarande när jag pratade i januari med mina rädda elever i årskurs 5 om Covid-19. De hade läst om fallet i Wuhan, Kina, den 31 december och att viruset spred sig, men de var mer oroliga över bränderna i Australien och koalornas överlevnad. “Hur kommer de att överleva utan sina hem?”

Jag och mina elever höll koll på hur COVID-situationen fortgick ju mer dagarna gick och vi fick mer information om det på de lokala nyheterna. I början av mars sa en av mina elever “De hittade en COVID-19-patient i Dominikanska Republiken, en turist”. Jag hade inte läst nyheterna än men jag försökte att hålla mig lugn...jag menar...det var väl inte farligare än en lite allvarligare influensa?

Vi hade mer akuta saker att oroa oss över eftersom presidentvalet stod för dörren. Skolor brukar stänga ner några dagar innan för förberedelserna och avslutningen av de politiska kampanjerna. Vi gjorde iordning material som våra elever kunde ta hem. De var glada att de skulle få vara lediga några dagar. Så vi kramades och pussades och sa hejdå, och önskade varandra en trevlig helg.

Bild: Unsplash

Jag borde ha kramat alla mina elever längre….det var sista gången jag såg dem personligen.

Jag bor i den Dominikanska Republiken. Trots att vi har problem så håller vi ut tack vare folkets värme, våra vackra stränder och vårt relativt enkla liv. Turister älskar att komma hit på besök. Tyvärr så sprider dessa turister, som upprätthåller vår ekonomi, sjukdomen som om den var ett pulver. Inom några veckor gick antalet patienter upp från 1 till 16, sen till 1000, sen till 100 000…
Vår regering bestämde att skolor och alla företag skulle stänga ner för att undvika att sprida viruset. Vår skola var tvungen att ändra sitt arbetssätt, som den hade haft i flertal år, inom några timmar!

Stressen över situationen gjorde att folk skyndade sig för att gå och handla rengöringsmaterial, konservburkar, vatten och även mängder av toapapper medan vi lärare var tvungna att komma på sätt att anpassa oss till den nya verkligheten: Våra undervisningsstilar, våra lektionsplaneringar, våra riktlinjer, våra prov och alla våra processer för att se till att våra elever inte skulle missa en enda skoldag och lära sig precis lika mycket som om de hade varit där med oss. Mjukvaror anpassades för distansundervisning, köptes, utvärderades; de lärare som inte var så insatta i teknologi fick gå en utbildning. Jag såg många lärare som hade det kämpigt, men jag såg även samarbetet mellan dem öka, flera som hjälpte varandra, flera som var innovativa, flera som var kreativa och flera som använde sig av olika resurser än någonsin. Mitt i allt kaos såg jag uthållighet och vilja i min skola. Jag kommer alltid att vara tacksam över det.

Bild: Unsplash

Våra elever och föräldrar var definitivt hjältar. De flesta tog sig an utmaningen snabbt. Föräldrarna tog på sig sitt ansvar, en del medvetna om just hur mycket som begärdes av dem, samtidigt som de var tvungna att hantera förändringarna i sitt arbete och liv i övrigt. De flesta kämpade hårt för att lära sig de befintliga teknologier som deras barn använde. Andra gjorde inte det. Barnen såg fram emot det nya undervisningssättet och de nya teknologierna. De flesta gjorde allt vad de kunde för att vara på lektionen i tid, följa schemat och slutföra sina uppgifter på rätt sätt. Andra gjorde inte det.

Bild: Unsplash

Lärare å andra sidan höll på att bli galna. Vi var tvungna att hantera förändringarna på skolan, i våra personliga liv, ta på oss utmaningen av att undervisa våra elever på distans. På våra onlinelektioner försökte vi behålla deras uppmärksamhet, lära ut innehållet och hjälpa dem hantera sina känslor, sin uppvisning av husdjur, hus, rum. När vi arbetade offline spelade vi in videos, rättade uppgifter, lärde föräldrarna hur man använder plattformen, ringde elever som hade missat lektionen eller hade svårt för att förstå innehållet; medan jag också skulle ta hand om städningen, min man och mitt eget barn. En vanlig 7-timmars arbetsdag blev nästan till ett 24 timmar per dygn-, 7 dagar per vecka-jobb.

Jag grät mycket de dagarna. Tack och lov så hade jag en lärarvän som stod vid min sida. Och genom att hjälpa varandra, genom att testa olika lösningar, genom tårar men även positiva vibbar, lyckades vi avsluta läsåret 2019-2020 på ett framgångsrikt sätt.

Vår skola visade kontinuerligt sin uppskattning för lärarnas hårda arbete under den perioden. Vi gick igenom allt tillsammans. Men det var inte slut än. COVID-19 är fortfarande ett hot runt om världen.

Sommaruppehållet ägnades åt lärarnas professionella utveckling. Skolan ansvarade för en del utbildningar, lärarna rekommenderade andra. Vi lärde oss hur man skapar en lektionsplan, nödvändiga läroplansmål, undervisningsstrategier, distansundervisning, flera tekniker som vi kunde använda oss av för att engagera eleverna, hur man hanterar data, prov, inlärningssystem och emotionellt välmående. Undersökningar skickades till föräldrarna, lärarna och eleverna för att ta reda på vad som fungerade bra och vad som inte fungerade bra, och för att kunna göra de anpassningar som behövdes för att möta våra elevers behov. Vi tog hänsyn till experternas rekommendationer. Resurser köptes för att möta dessa nya behov. Längre fram låg en ny utmaning: att starta ett nytt läsår på distans med elever som vi inte kände.

“Det nya normala” kallade de detta galenskap.

Bild: Unsplash

Och alla hade såklart sina egna idéer om hur detta borde göras! Jag menar, vi visste redan hur man gör, eller hur?

Så det nya läsåret började med en massa förväntningar av föräldrar, lärare, elever och administratörer om hur saker och ting skulle gå till. Här är några av dem:

Förväntning: Skolorna måste ordna en scen på vilken alla verkligheter ryms

Verklighet: Vartenda hus har sin egen verklighet. Det är ingen “Vad gäller för en gäller för alla”-situation eftersom alla barn är unika och kommer från  olika bakgrunder med föräldrar som också håller på att anpassa sig till en ny verklighet, t ex arbetar hemifrån, städar, tar hand om barnen och tar över lärarrollen. Vi hanterade situationer som orsakades av problem med uppkopplingen, olika apparater, elevernas emotionella tillstånd och ständiga avbrytningar. En del föräldrar förlorade sina jobb, en del elever förlorade en förälder eller familjemedlem, en del var isolerade någonstans där de kunde röra sig relativt fritt medan andra var isolerade i lägenheter med begränsade utrymmen. Skolan lärde sig att vara flexibel, hantera alla dessa verkligheter på det bästa sättet. Vår skola gjorde alla de nödvändiga anpassningar till schemat, bad lärare prioritera de saker som eleverna verkligen behövde bemästra, förlängde datumet för att skicka in uppgifter, gav stöd till elever och föräldrar för att möta deras emotionella och akademiska behov.

Förväntning: Föräldrar och Administratörer förväntade sig att lärarna skulle kunna fortsätta att undervisa eller behålla en levande skola på distans

Verklighet: Lärare anpassade sina undervisnings- och inlärningsstrategier och verktyg, använde sig av individanpassade aktiviteter, delade upp eleverna i smågrupper och erbjöd stödtillfällen så att eleverna skulle fortsätta att utvecklas akademiskt. Utrymme för socialt umgänge bland eleverna anordnades i varje klass för att behålla gruppkänslan och skapa en ny, onlinemiljö som var så “normal” som möjligt.

Förväntning: Lärarna måste skapa interaktiva möten som behåller elevernas uppmärksamhet och intresse

Verklighet: Detta har varit den största utmaningen, speciellt för förskollärare. Föräldrarna krävde att alla elever bara fick synkrona lektioner, trots experternas rekommendationer, nämligen ett schema med en bra balans mellan synkrona och asynkrona lektioner. Valet blev att lärarna skulle vara tillgängliga medan eleverna arbetade med sina uppgifter. Lärarna skapade aktiviteter som var korta, interaktiva, roliga och varierade för att eleverna skulle fortsätta att vara engagerade. Tid är den största utmaningen. Eleverna kan inte skicka in lika många uppgifter när de arbetar online som när de befinner sig i klassrummet, så det de gör måste verkligen visa att de bemästrar färdigheten.

Förväntning: Gör prioriteringar när det gäller läroplansmålen, men lärare måste täcka den största delen av läroplanen

Verkligheten: Det tog tid att anpassa sig till distansundervisning och som jag har nämnt tidigare betyder tid allt i det här sammanhanget. Trots att detta har fungerat bra för oss har det krävt att lärarna identifierar de läroplansmål som är nödvändiga för att eleverna ska kunna gå vidare och vara framgångsrika i nästa årskurs. Höga förväntningar har varit väldigt betydelsefulla i denna process men även flexibilitet, kommunikation mellan lärarna och ständigt stöd av administratörerna.

Förväntning: Lärarna  måste bedöma elevernas inlärning för att se till att de verkligen lär sig 

Verkligheten: Traditionella bedömningar anpassades efter det nya sammanhanget. Vi har även använt oss av andra slags bedömningar såsom projekt, uppsatser, praktiska aktiviteter, dagböcker mm. som ger eleverna flera möjligheter att redovisa sina kunskaper och uttrycka sig själv på ett kreativt sätt.

Förväntningar: Elever skulle ta ansvar över sitt lärande och prestera bra utan att föräldrarna ska behöva bli inblandade

Verklighet: Detta har varit den största lärdomen när det gäller distansundervisningen. Eleverna har makt över sitt lärande. De förstår att ansvaret för det ligger mycket hos dem och de gör allt vad de kan för att lyckas. Det är ingen tävling för att se vem som når sina mål först utan en utmaning som alla måste övervinna.

Till slut så kommer vi att få gå tillbaka till våra klassrum. Min förhoppning är att vi kommer att fortsätta implementera de arbetssätt som fungerade bra och lära oss av våra misstag, och se dem som en möjlighet för att växa. Min dröm är att vi efter alla dessa påfrestningar kommer att lära oss att omfamna den stora mångfalden inte bara hos eleverna men även hos lärarna, skolorna och föräldrarna! En positiv attityd, tacksamhet, kommunikation, uthållighet och kärlek för lärandet och undervisningen är våra största styrkor. Men mer än någonting annat behöver vi ge varandra tiden och tillåtelsen att lösa detta en dag i taget.

Letar du efter utbildningsmjukvara som hjälper dig engagera eleverna i distansundervisningen? Prova NUITEQ Snowflake gratis i 60 dagar!